Dagens första försök

Med gårdagens misslyckade försök att blogga färskt i minnet sätter jag mig nu för att skriva dagens blogg. Men jag förväntar mig inga problem idag, optimist som jag är. Äntligen är det torsdag igen, min lediga dag! Den är lika efterlängtad varje vecka. Fast jag måste erkänna att jag var hemma igår också. Jag har lite bekymmer med min lilla tös. Jag tycker så synd om henne för tyvärr har hon ärvt sin mammas dåliga gener. Jag har haft problem med depressioner och dåligt mående hela mitt vuxna liv. Det började när jag var i 18-20-års åldern med s k årstidsbundna depressioner som kom lite oregelbundet höst och vår. Det dröjde några år innan jag sökte hjälp för i början var det hanterbara perioder som kom och sedan försvann. Men med tiden förändrades mina depressioner till allt bli allt svårare och de kom då också oftare utan hänsyn till årstider eller annat. Så när jag inte längre kunde hantera mitt mående blev jag ju tvungen att uppsöka professionell hjälp. Är numera diagnostiserad som mano-depressiv och är faktiskt tacksam för att jag har fått en riktig diagnos (vilket tog väldigt lång tid) så att jag därmed också kan få rätt sorts mediciner som gör att jag får må bra. Tyvärr tyvärr så verkar det nu som om min lilla flicka också har drabbats av detta elände och tidigt också, hon är bara 15 år och det är minsann tillräckligt jobbigt att vara tonåring utan sådana här komplikationer. Mitt hjärta blöder när jag ser hur förtvivlad hon är. När hon sitter framför mig och säger "Mamma, jag vill inte må så här. Jag försöker vara glad och kämpa emot men det hjälper inte. Det känns som om jag bara vill dö för det är ingen mening med nånting" och tårarna rinner nerför hennes kinder och jag försöker trösta och säga "Lilla gumman, du behöver inte gå runt och må så här dåligt för det finns mediciner som hjälper, men då måste vi gå till en doktor och få det. Jag lovar dig att jag ska hjälpa dig. Jag vet precis hur du känner dig för jag har själv varit där och jag vet att du kan få hjälp." Det har hänt några gånger nu under det senaste året men förloppet accelererar för varje gång. Och nu den här gången har jag märkt under ca en veckas tid att hon inte har varit sig själv och så kom hon då i förrgår kväll och berättade att det nu var dags igen. De förra gångerna har hon backat ur att gå till läkare när det kommit till kritan och sagt att hon nog känner sig lite bättre men den här gången finns ingen återvändo känner jag. Det är inte att jag vill tvinga på henne någon medicin utan snarare att skapa ett säkerhetsnät ifall vi skulle behöva det och samtidigt få utrett vad för slags depressioner hon lider av och vilken hjälp som är tillgänglig i hennes ålder. Tack och lov forskas det mycket på hjärnan och dess kemi så psykofarmakan är betydligt bättre idag än vad den var när jag började medicinera. Då var det så mycket otrevliga biverkningar med medicinerna. Som t ex muntorrhet som har hjälpt till att förstöra mina tänder, osv.
 
Tack och lov verkar det inte som om mina två pojkar har drabbats av det här. På något sätt har det bara slagit genom på den kvinnliga sidan av min mammas släkt. Min mamma var också mano-depressiv trodde min pappa i a f. Han har berättat för mig att han redan innan de gifte sig hade fått avstyra eller rädda min mamma vid ett par tillfällen då hon försökte begå självmord. Min mor fick aldrig någon diagnos för hon utvecklade istället ett alkohol- och tablettmissbruk som slutligen tog hennes liv vid 54 års ålder. Idag tror jag att det var mammas försök till självmedicinering som gjorde henne till alkoholist och tablettberoende men då hon levde förstod jag inget, tyvärr. Vi hade mycket dålig kontakt de sista 10-12 åren av hennes liv vilket jag idag beklagar.
 
Min mamma hade också en äldre syster som även hon hade både psykiska problem och alkoholmissbruk. Sedan har jag själv två yngre systrar som båda har eller har haft problem med sitt mående i perioder. Särskilt min mellansyster verkar ha det jobbigt. På grund av olika omständigheter som jag inte orkar berätta om idag (tar lång tid att förklara) har alla vi systrar haft dålig eller ingen kontakt de senaste 10 åren ca. Så hur de mår idag vet jag inte riktigt. Jo jag har ju precis fått kontakt med min lillasyster igen men vi har ännu inte pratat om några tråkiga saker. De är det ingen brådska med utan det blir dags för det tids nog.
 
I alla fall, jag ringde BUP igår för att få en tid till min dotter men hade missat deras telefontid så jag blev ombedd att ringa idag igen mellan kl 13-14 så det ska jag göra. Jag hoppas att det inte blir så att vi får vänta på en tid för jag vill att hon ska få komma in nu snarast. Visar det sig att det är lång väntetid så tar jag tösen med mig in på Psykakuten och sätter mig där så måste de träffa oss. Jag hoppas verkligen att allt det här löser sig på bästa sätt så att min flicka får må bra igen. Jag älskar ju henne och vill inte se henne lida så här.
 
Från det ena till det andra så har jag registrerat min blogg på Bloggtoppen.se mest som en kul grej för att se om någon vill läsa vad jag skriver om. Det ska bli kul att se sin rating! Kul också att statistiken nollställs varje måndag så kan alla få en ärlig chans.
 
 
Annonser
Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s