Härligt med söndag!

Njuter av det faktum att solen skiner, hundarna är rastade och dagens andra kopp kaffe står rykande framför mig. Njutningsfyllt… Ibland är det minsann inte mycket mer som behövs. Ungarna ligger ännu och sover, de lade sig sent igår båda två. Eller ska jag kanske säga alla tre. Sonen har nämligen flickbesök över helgen. Hon kom med tåget från Göteborg i fredags och de skulle träffas för första gången IRL (in real life, alltså i verkligheten). De har i och för sig känt varandra länge, ett par år t o m men aldrig träffats förut. Så det var med en aning nervositet sonen gick runt här och trampade i fredags innan han skulle åka för att möta henne vid tåget. *ler  Förut hade tjejen nämligen sällskap men det har ingen av dem längre så det har tänt till dem emellan den senaste tiden, därav behovet att träffas. Men det är en rar tjej, lite lågmäld kanske men vem är inte det första gången hos helt främmande människor? Jag tycker det är modigt gjort att åka och hälsa på någon som har en familj omkring sig dessutom. Han har ju nyligen brutit ett annat förhållande som tyvärr inte visade sig vara helt rätt men vilken mamma unnar inte sina barn chansen att upptäcka Kärleken!!! Jag kan ju bara hoppas att han så småningom finner den tjej han söker.
 
För egen del är det jämna plågor skulle man kan uttrycka det. Min nedtrappning är ju i full gång och jag ska preliminärt läggas in på sjukhus den 4:e oktober för den sista etappen som nog kan bli lite besvärlig. Fast jag måste erkänna att det faktiskt går över förväntan än så länge. Har inte känt av så väldigt mycket abstinens, det är bara ibland framåt kvällen som jag kan känna av det. Då börjar näsan rinna och jag känner mig lättirriterad osv. Alla ni som slutat röka eller snusa vet nog vad jag pratar om. Abstinens brukar ha liknande symtom oavsett vilket gift som ska ut. Men jag har kvar föresatsen att genomföra det här, är övertygad om att jag har massor att vinna på det. Så det är bara att rulla upp ärmarna och kämpa på!
 

 
Jag var inne idag och tittade lite på Blandis.se vilket är hemsida för en blandrasklubb jag är medlem i. Det fanns ett upprop om namninsamling där som jag gärna skulle vilja föra vidare till er som läser det här: http://www.namninsamling.com/hemdjur   Namninsamlingen kommer att pågå fram t o m den 31 december i år så har ni ännu inte skrivit på så gör det genast!!! Vi kan inte ha kvar lagar från 40-talet som inte anpassats till dagens samhälle! Begreppet "strikt ägaransvar" får inte urholkas utan vi måste kunna förlita oss på att det verligen gäller då det händer otrevliga saker. Namninsamlingen kommer att skickas till Jordbruksdepartementet då den avslutats och därefter hoppas man att ansvariga politiker m m verkligen gör sitt jobb!
 

 
Mina "pojkar" var olydiga imorse då vi var ute på morgonpromenaden. Vi har en sträcka runt ett grönområde där jag brukar släppa dem efter att ha kontrollerat att det inte är "upptaget". Om det inte är hundar och ägare vi känner såklart för då brukar de få leka av sig en stund innan vi fortsätter. Men imorse var det helt öde, inga hundar och inga människor i sikte. Bör också nämna att mina pojkar har fått en ny hundkompis som de träffat ofta de senaste dagarna. Det är en amstaff-tik som är jämngammal med Whiskey, dvs ca 1 år. Hon heter Ancara och hennes matte kommer från Polen och är hur trevlig som helst. Hennes tik och min Whiskey har verkligen funnit varandra. De har samma okuvliga energi och leker tills de rasar ihop tillsammans i en hög. Min "gamling" Nixon betraktar leken lite på avstånd. Jag tror han tycker att det gör för vilt till för att han ska våga delta även om han försöker ibland. Hursomhelst, så brukar vi träffas just på detta område eftersom hundarna kan vara lösa där. Så mina pojkar var väldigt uppmärksamma då vi närmade oss platsen men jag hade spejat dit förut och sett att ingen var där vilket de också kunde konstatera och sedan fortsatte vi gå. Området avslutas med en fotbollsplan av grus med gräsmattor runt och på bortersta långsidan gick det en person med en hund jag tyckte mig känna igen som en annan lekkamrat till mina hundar så jag råkade ju säga det högt: "Titta där går Bella!" vilket ju var som att trycka på en GO-knapp! Iväg for först Whiskey i full karriär och något långsammare även Nixon, då jag till min förskräckelse upptäcker att jag tagit miste och den här personen och hunden är absolut ingen vi känner, tror inte ens att jag mött dem heller. Försöker förtvivlat kalla tillbaka Whiskey som i och för sig saktar av men inte gör en ansats till att vända om. Ber Nixon stanna vilket han gör (snopet, måste jag tillägga eftersom han annars är ganska nonchalant till inkallning) men Whiskey har nu stannat en bit ifrån denna främmande tjej och hennes hund (en collie) som hon håller ganska tätt intill sig. Hennes hund morrar mot Whiskey vilket i sin tur Nixon hör och reagerar på som en raket innan jag hunnit fram till honom. Så nu har jag två hundar som i stort sett terroriserar den här tjejen och hennes hund, de vill ju förstås bara hälsa för eventuellt kunna leka, men jag märker att tjejen inte är road av situationen för hon ropar åt mig att ta mina hundar. Jag försöker säga att de är ofarliga men hon svarar med att det är inte hennes hund som såklart är en hanhund. Mina två, vid det här laget vill ni inte ens veta vad jag kallade dem för mig själv, byrackor visar inga som helst ansatser till att ens veta att jag existerar, ännu mindre att jag faktiskt kallar på dem, utan de vill fortfarande hälsa på den här stackaren som tydligt nu visat att han INTE är intresserad. Vid såna här tillfällen känner man sig usel som hundägare tycker jag. När ens hundar fullkomligt struntar i vad man säger, och särskilt just inkallning som jag själv anser är A och O då man vill ha möjlighet att ha sina hundar lösa, är det bara att inse att det är dags att börja hårdträna inkallning igen. Det är ju något man ska se till att träna löpande så att det verkligen sitter så jag får ju faktiskt skylla mig själv. Tack och lov var just den här tjejen förstående och hon förklarade att hennes hund tyvärr var ganska aggressiv mot andra hundar av den anledningen att han blivit attackerad av andra hundar flera gånger. Självklart har jag full förståelse för henne, jag hade verkligen inte heller själv uppskattat att befinna mig i samma situation om jag hade haft en hund som var så rädd att han kände behov att försvara sig. Det är så synd när en hund råkar ut för sådana saker för det sätter så djupa spår och det begränsar ju hunden massor. Men vi skildes som vänner vilket ju kändes bra. Var lite småsur på mina pojkar en stund men vet ju att jag själv var orsak till situationen så det rann av mig ganska kvickt. Resten av promenaden förflöt i stort sett händelslös, vi njöt av solen och det sköna vädret. Det var bara  precis innan vi var hemma som en katt korsade vår väg, vilket alltid triggar Whiskeys jaktinstinkt till 110. Men det brukar gå bra att "prata ner" honom till en lagom nivå igen, vilket jag tyckte fungerade idag med, men då vi passerade platsen där katten sprungit över, visade det sig att den dumma katten satt kvar i buskaget precis jämte gångstigen och det blev bara för mycket för honom. Det brast fullständigt och han gav efter för sina instinkter och började försöka skena efter katten, vilket såklart ledde till att han fick tvärstopp då kopplet tog slut samt att min arm nästan blev 10 cm längre… 
Och ännu är det bara morgon ……   
 
 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s